Kände att jag ville skriva några rader... Åh, det är en hel vecka kvar tills jag får se gullsnorparna igen. Å andra sidan kanske jag ska säga att det "bara" är en vecka kvar, det kunde ju vara mycket värre. Jag ser det lite som att jag är privelegad att få följa min egen katts utveckling på det här viset. Jag var där vid förlossningen och har fått följa min katts utveckling redan från början. Gastón, som ska vara med mig i mitt liv, bli min kompis i förhoppningsvis flera flera år framöver. Han påminner mig om känslan jag fick i kroppen när jag (11-12 år) fick vår andra huskatt Murre i famnen, när mamma sa att han var en present till bara mig. Tyvärr finns inte Murre längre, men jag har en känsla av att han finns i Gastón på något sätt. Hur som helst så påminner Gastón om Murre i alla fall.

Mina tankar går inte helt oväntat till vår huskatt Mizzi. Som är vår första katt. Hon var 10 veckor när hon flyttade till oss i ett "försök" för att se om jag var allergisk mot katt. Min allergi reagerade aldrig och hon blir snart 10 år. I 10 år har hon sett mig slänga nallebjörnar i väggen för att jag varit så arg på mina föräldrar, tröstat mig när jag gråtit, hållt mig sällskap under mörkrädda nätter, hållt mig sällskap på vägen till bussen och kommit mig till mötes på vägen hem igen. Hon har gett så mycket kärlek, helt villkorslöst. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på vilket stöd hon har varit och fortfarande är. Hon är den bästa missen i världen!

 

Helst hade jag velat ta med henne när jag flyttade hemifrån, men det vore hemskt att ta henne från den underbara skog hon nu har tillgång till och som hon älskar. Istället ska min Gastón få följa med mig på äventyr i Varberg. Det ska bli så himla spännande att få äga min alldeles, helt egna misse! 

Nu ska jag längta lite till efter nästa vecka!

Ses och hörs snart igen
Kram Elaine