Lördag eftermiddag. Det är becksvart ute och lampan i taket måste få lysa upp kattrummet. Katter måste ju också få ljus annars blir dom deppiga som vi tvåbenta.

 

Mina små trollungar blir starkare för var dag som går. Man ser tydliga tecken. Dom kravlar sig framåt med spänsligare ben. Det låter så kul när dom tar sig framåt.... skrap skrap mot lakanet. 

Ett ljud jag längtat efter hörs tydligt nu. Spinneriet är igång för fullt. Ljuvligt örongodis! 

 

Kalle Skrikhals var helt utslagen i morse, och genast blev jag jätteorolig. Jag var tvungen att ta upp honom för att kolla om allt stod rätt till. Tänk så fort nojig man blir. Men varför tänka negativt, självklart är han mätt och belåten, eller hur, intalade jag mig. Alla andra var också som geléhallon så varför skulle Kalle inte få vara trött. ... Men tänk om han inte ätit i natt och mår dåligt fortsatte tankarna. Jag la en skopa iskuber i magen och stirrblängde på laget. Naija började buffa och putta på dom, precis som om hon förstod att nu måste jag visa matte att mina bebbar är ok. 

 

Alla började gäspa och sträcka på sig, även Gastón "Kalle". Så var restaurangen öppen igen och alla tog för sig med glupande aptit.

 

Efter detta hetsätande var det dags att komma upp med bevis. Fram med vågen. Till min stora förvåning hade han gått upp 19 gr sen igår. Inte undra på att han var trött, han var ju jättemätt.

 

Vad är det för skräp i lådan? Ser ut som små kort trådar. Men det är ju navelsträngarna som faller av. Dom ligger bara där till ingen nytta längre. Dom var tidigare den mest livsavgörande lilla strängen mellan liv och död. Och nu är den bara krokig, torr och intetsägande.

 

Hejdå från matte Annette & gänget!