Nu har vi bara presenterat kattungarna. Men jag fick det viskat i örat av en viss "far" att han vet om

att han är snygg, för det säger jag nog hundra gånger om dagen. Nu vill han också vara med på bild. Så här är en dagsfärsk bild på pappa Filip. Håll tillgodo. 

 

Det brottas och kivas hårt i lådan nu. Öronen har börjat resa sig och pipen blir ljudligare. Nu gör man inget annat än ler. Dom är sååå söta! Jag dör! Gliss suttar på sin baktass och Ginny kliar sig bakom örat så hon trillar.

 

Garras är så go så det är inte möjligt. Han kan sitta alldeles stilla och "bara" titta. Kan det vara mamma Naijas drag. Hon kan verkligen mejsla sin blick länge på mig. 

 

Gracie är den coola tjejen, lugn och bara är. Lik sin morfar Eddie i sättet.

 

Ginny är mer otålig och vet att använda sina klor. 

 

Gaston "Kalle Skrikhals" fortsätter sitt skrikande så t o m Naija blir orolig och undrar "vad är det nu som är fel". Och fel är det, för han får inte sin tutte. Det här är en mycket speciell kille med sitt temperament och utstrålningen är enorm.

 

Ja som ni hör så har jag redan hittat deras personligheter. Och mycket bus är det i lådan och nu vill dom ut i världen. Större valphage är på väg från Royal Canin. Och sen ska jag be någon väldigt snäll person i min närhet att snickra en jättestor hage (Elaines pappa).

 

Javisst ja! Tingeling skulle få titta på bebbarna idag, så jag bar resolut in henne. Vågade inte släppa henne fritt. Men den lilla rackarungen morrade, vilket var ett mycket oväntat beteende från hennes sida.

 

Så jag och kissebebisarna ska bara buselibusa nu!
Ha det så busigt! Vid pennan Nettan och G-kullen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dag och natt flyter snart i varandra. Tycker jag går upp och klär på mig hela tiden.

Nu har jag kunnat släppa lådan lite längre tider. Oron över kattungarna och Naija har

släppt lite grand.

 

Tänk vad duktig moder natur har varit som skapat dessa instinkter hos djuren.

Det står i böckerna att man inte ska hjälpa till vid födslarna utan helst ska man

sitta på händerna. Men det är svårt, mycket svårt, milt sagt.

 

Naija är så noga med att tvätta kattungarna..... hela tiden... hmmm. Hon har sina

ritualer. Har faktiskt tänkt på att börja klocka henne. 

 

Först så diar hon ungarna. Går ur lådan. Lägger sig på golvet bredvid. Sen går hon tillbaka

för att tömma blåsa och tarm. Tvättning igen! Sen tar hon lite egen tid för putsning och vill ut till

dom andra coonisarna. Särskilt till Filip. Dom ligger alltid bredvid varandra. Han har stenkoll på henne. 

Nu får man vara beredd på att hon kan börja löpa igen och det är inte bra för stunden att bli dräktig.

 

Klockan går tick tack tick tack. Sen hör man Naijas väldigt speciella jamande: jag vill in till mina bebisar NU!

Ok, jag kommer! Hon sträcker sig mot handtaget och liksom hjälper till att puffa upp dörren som är stängd. Det skulle inte gå nämligen att ha dörren öppen. Kan ni tänkta Er nio maine cooner sittande runt lådan?

 

Måste berätta att vår näst äldsta Maine coon hona: Fanny ville in till kattungarna. Jag kände mig "lite" orolig.

Men sagt och gjort, ok, hon fick komma in. Hon travade rakt in i rummet, rakt fram till lådan och rakt in i lådan och resolut lade hon sig till rätta med ungarna. Båda jag och Naija fick en mindre chock. Men Fanny! Du kan

inte ligga här, det är ju Naijas ungar. Det hör också till saken att Fanny väger över 9 kg och henne flyttar man inte så lätt på. Dessutom vägrade hon! Men till slut fick jag lyfta ur henne och Naija hjälpte till med sitt morrande och sen blev det en jakt på Fanny ut till köket. Så jag tror inte hon vill in här något mer. Men där ser man hur lätt en annan hona kan ta över. 

 

Jag hade för några år sedan två kullar och då var det Fannys mjölk som sinade, så jag lade över hennes tre ungar till Tingelings sex, så hon fick plötsligt 9 ungar. Hon pussandes tog emot dom hur lätt som helst. En spene kort blev det och då fick en bli stödmatad.

 

Kattungarnas små pepparkornsögon är för underbara. Dom tittar faktiskt på mej.

Och jag kan inte låta bli att säga: Tittut!

 

Kramar på Er Alla.

Vid pennan Nettan och G-kullen

  

 

 

 

 

 

 

 

Jag (Elaine) känner att jag måste reda ut en sak. Det är något som kommit upp som frågor på vår gästbok två gånger och vi kan inte mer än skriva vad som är rätt, men eftersom det inte hjälper kommer här en förtydling.

Vi testar alla våra Maine Cooner som ska gå i avel för HD och HCM. HD står för Höftledsdysplasi och HCM för hypertrofisk kardiomyopati (detta har med hjärtat att göra). Ett friskt hjärta och friska höfter är förutsättningen för en frisk katt och därför har vi valt att testa för detta.

Vad som är godkänt att avla på enligt Maine Coon-kattens rasring är ett HD-resultat på antingen u.a/u.a (på bägge höfter) eller 1:a/1:a. Samt att ett HCM-resultat måste vara u.a. Höftresultaten kan bedömas i 4 stadier: u.a (anmärkningsfritt), 1:or, 2:or och 3:or. När en katt har 3:or på en eller bägge höfter kan katten få problem med att exempelvis hoppa upp på höga höjder eller bara att gå, detta är det "värsta" resultatet och får alltså absolut inte avlas på. Varför 1:or är godkända att avla på beror helt enkelt på den lilla avelsbas vi har i Sverige.

Men för att komma till poängen med hela inlägget: Det många reagerar på är Filipe Carlos HD-resultat på PawPeds. PawPeds är en databas med alla katters stamtavlor och hälsoresultat samlade på en sida. Det är denna sida vi har länkat till för att visa G-Kullens stamtavla. Där står att Filipe (pappa till G-Kullen) har en 1:a på höger höft och en 2:a på vänster höft.

 

Vi har full förståelse för att folk blir förvirrade och att många reagerar, man avlar inte på en katt som har en 2:a på ena höften då detta kan gå vidare till kattungarna. Detta är inte godkända HD-resultat för avel och vi skulle aldrig avla på detta. Men nu är det så här att dessa resultat som ligger inrapporterade på Filipes stamtavla i PawPeds är felaktiga i nuläget.

 

Vi valde nämligen att göra en ny HD-röntgning när Filipe hade växt till sig eftersom vi av erfarenhet vet att HD-resultat kan komma att ändras i takt med att katten växer. En Maine Coon är ändå inte färdigväxt förrän i 5 års ålder, och Filipe är inte mer än 2 år. 

Det var inte förrän vi fick de nya resultaten som visade 1:a på vänster höft och 1:a på höger höft, som vi valde att ta en kull. Han är alltså godkänd att avla på! Tyvärr är det så att det inte är vi som rapporterar in resultaten på PawPeds hemsida, detta går genom en mellanhand som samlar ett antal resultat och rapporterar in alla samtidigt och den proceduren kan ta tid.

 

Så för att sätta punkt för detta en gång för alla: Filipe är godkänd för avel och de HD-resultat som finns ute på PawPeds är alltså inte korrekta. Vi väntar på att de rätta resultaten ska bli inrapporterade :)

 

 

Hej igen!

 

Det var några dagar sedan jag skrev. Mitt proffs till dotter Elaine kom hem på ett "blixtbesök" bara för kattungarnas skull. Hennes intresse för våra katter har varit lite sparsamt under ett år eftersom hon studerar på annan ort just nu. Men nu har det varit långhelger och skolan började idag igen. Hennes besök blir nu lite oftare i några månader eftersom vi ska dokumentera kullen.

 

Jag håller på att lära mig en nyinköpt digital systemkamera. Läraren är förståss Elaine. Men än så länge är det Elaine som publicerar sina bilder här. Jag är hennes assistent och lär mig mycket av det.

 

Kattungarna har nu öppnat ögonen. Så utvecklingen går åt rätt håll. Lilla Ginny´s stämma fick alla höra ljudligt idag vid invägningen. Vilket protest! Mamma Naijalie var framme med blixtens hastighet för att rädda. 

 

Oj, jösses vilka vassa klor dom redan har. Små hullingar, vassa som synålar. Och inte ska man klippa dom heller. Dom ska ju kunna ta sig fram överallt så att säga. 

 

Nu kan man börja jämföra pälskvaliteten. Kortare och längre. Rak och lite lockig. Men det kommer att förändras vartefter. Men för dagen är det Ginny som har den bästa pälsen. 

 

Öronen har också vuxit och dom pejlar mer och mer fast dom inte hör. Härliga tofsar! Jag har mitt egna högljudda vissel-ljud som jag brukar testa på dom. Men än så länge hör dom inte den. 

 

Några går nu om än så stapplande. Dom ser faktiskt ut som vandrande pinnar. På videon kan man se det. 

 

Och visst har dom känsel. Att klia sig bakom örat med baktassen var inget problem för Ginny idag. Det såg så himla vuxet ut bara och inte riktigt väntat. Synd jag inte hann med att filma.

 

Gliss har börjat sutta på sina tassar. Det ser ju helt oemotståndligt sött ut. 

Att få vara så nära hela tiden och se deras utveckling kan inte beskrivas med ord. Därför dokumenterar vi så mycket vi kan och delger Er alla våra kattungars framgångar.

 

Jo, glömde berätta att våran Big Bliss som är kattungarnas morfars far var inne hos kattungarna för att kolla på dom. Naijalie morrade lite men lade sig utanför lådan och lät honom nosa. Sen ville inte han lämna rummet. Han var för övrigt en jättebra pappa till sina ungar (E-Kullen). Gliss har faktiskt blivit döpt efter honom, vi har bara ändrat en bokstav. Och utseendet är det väl ingen tvekan om, eller hur?

 

Tack för ordet.

Ha det så mysigt! Vid pennan Nettan och G-kullen.

 

Vi ville bara säga ett stort TACK till er alla som faktiskt kollar in här varje dag.
Vi för statistik över antalet besökare och kan avslöja att ni är bra många som följer våra bebisar.
Oavsett om det är framtida kattungeköpare, våra nära vänner eller någon som bara är nyfiken på rasen
så ska ni veta att vi tycker det är riktigt roligt att så många vill följa med på vår resa med den här kullen.

Tack för ert stöd, era lyckoönskningar och fina kommentarer

 

 

 

 

 

 

Det blir inte mycket att filma annat än kattungar som sover, än så länge kommer alltså dessa filmer vara relativt korta. Här ser ni i alla fall bland allt sovande: smått öppna ögon och ostadiga, skakande ben.

 

 

 

Idag har vi hållit fotograferingsstuga och tagit en och en bilder på kattungarna. Dessa bilder är dock inga som kommer att publiceras på bloggen, dock på hemsidan! Dessa bilder är också till för kattungarnas kommande ägare som kommer få ett usb-minne/cd-skiva med alla bilder på sin katt när den flyttar ifrån oss. 



Jag har även filmat kattungarna, både igår och idag, och har under dagen klippt ihop en kort video som jag kommer publicera senare under kvällen (ca 19.00). På filmen kommer ni kunna se hur stora de har blivit sedan den förra videon! Någras ögon har öppnats och de har börjat gå på små egna (vingliga) ben. Nu är det egentligen 3 dagar kvar tills dom fyller 2 veckor, men dom följer utvecklingsnormen till punkt och pricka. 

---

 

Fakta om kattungars utveckling i 2 veckors ålder:
Kattungarnas ögon är nu öppna men de ser fortfarande lite suddigt.
De börjar så smått att röra på sig, men gången är väldigt ostadig.
Källa: swecat.com

Kram Elaine

 

 

 

 

Dags färska bilder på bebbarna!

 

Ginny har öppnat sina ögon nu, men hon kan inte riktigt se på dem ännu. Garras har också öppnat sina smått, likaså Gaston och Gliss. Gracie har sina helt stängda än så länge. Ginny är en riktig kurrmaskin, hon älskar att dia och när man kliar henne på magen. Gliss föredrar att man kliar under hakan eller pillar på tassen, ååh det är så mysigt!

 

Jag har även filmat bebbarna idag, klipper nog ihop denna under kvällen :)

 

 

 

 

 

 

Nu har jag äntligen landat. Det bästa med att vara borta en tid och sedan komma tillbaka är att de stora katterna alltid tar emot mig med värme. De blir aldrig rädda för att de inte känner igen mig eller vägrar komma fram och kela, snarare tvärtom! Mysigt är det.

Jag kunde förstås knappt vänta när jag klev innanför dörren, jag passerade köket och hälsade lite snabbt på Felix och Tingeling som satt där . Jag fortsatte genom hallen, förbi kontoret och badrummet, för att slutligen vända mig åt vänster och öppna dörren mot sovrummet (där kattungarna bor). Jag hälsade ivrigt på Naijalie och satte mig bredvid bo-lådan. Jag kunde knappt tro mina ögon, hur stora har kattungarna inte blivit egentligen?! De är riktigt tjocka och liknar små marsvin. Jag kan inte låta bli att gosa med dem heller. Gliss är en speciell karraktär. Han har ett sådant härligt och lugnt temperament! Han bara ligger där och myser, klappar sig på magen och gäspar. Tycker mig se en viss morfar i honom... Eddie var nämligen precis likadan när han var kattunge. 

 

Ikväll tar vi det bara lugnt här hemma. Kameran får packas upp imorgon och vi får se vad jag hittar på för bus. 

Jag veeeet att det är supertråkigt med text, så du ska ha beröm om du läste allt. Vi ses imorgon med lite fler uppdateringar, förhoppningsvis är jag lite piggare och kan berätta mer om hur kattungarna har utvecklats. 

Kram Elaine

 

 

 

 

Hallå kompisar!

Jag kommer att resa hem till Roslagen imorgon, förbered er på att kika in på bloggen OFTA. Jag kommer fullständigt bomba sönder bloggen med både bilder och korta videoklipp, så stay tuned! ;)

Kram Elaine

 

 

 

 

 

 

Halloj alla Rökatten's vänner som så troget läser vår blogg, nu är det dags för mig (Elaine) att skriva lite här. Jag har  uppmärksammat innehållet i bloggen sedan jag blev tvungen att lämna lilla Rö för att åka tillbaka till Varberg. Det är lite fattigt.. Bilder säger ju allt, även om mammas berättelser är riktigt roliga och intressanta att läsa! 

 

Därför tänkte jag ta tillfället i akt att delge er den här videon. Den har ingenting med kattungarna att göra, men en kul video om en speciell liten katt som satsar på att komma in i Guinnes Rekordbok i år. Han heter  Merlin och han älskar att spinna. Jag tror jag aldrig hört någon katt spinna så högt... Bortsett från Jeags som vi har hemma. När han var liten skulle han sova i min säng om nätterna, men han spann så högt att jag aldrig kunde somna.

  

Måndag den 14 januari 2013.

Bebbarna är nu 6 dygn.

 

Natten var inte lugnet själv. Några upprop fick jag, men detaljerna är borta, så trött som man bara är

när remsömnen infunnit sig. 

 

Solen kom med sina underbara och efterlängtade strålar idag. Hela skogen blev en längtan till vår och sommar.

Jag sitter här bredvid kattlådan och beundrar och begrundar livet på dom små liven. Alla har vi varit små.

Och till slut är det dags att flyga ur boet. Jag har bara haft 6 kullar tidigare och även om jag hade haft 60 kullar så är sorgen nog lika stor när det är dags att flytta till sina nya familjer. Därför tänker jag nu njuta av varje sekund dom finns kvar här hemma. Jag har ju förmånen att kunna vara hemma. 

 

Idag följde inte alla katterna viktkurvan uppåt vid invägningen. Garras hade bara gått upp 3 gr. Jag satt en stund och funderade om jag skulle sätta in KMR en modersmjölkersättning för kattungar. Klart jag ska göra det, inget att vänta på här tänkte jag.

 

Han fick några droppar som han smaskade i sig. Sen fick jag resolut själv lägga honom vid en mjölkstation. Jag fick kela med honom en bra stund så att han fick i sig, vad jag trodde skulle räcka för stunden. För varje gång jag slutade somnade han till. Så det var bara att fortsätta! Och det har givit utdelning. Han har nu gått upp 11 gr och nu är jag nöjd. Minst 10 gr per dygn är ok men inte mindre just nu. 

 

Dom är så härliga att beskåda! Det händer hela tiden rörelser och ljud. Den nya rörelsen är att dom vinkar med frambenet. Ser riktigt kul ut. Men det är bara typ drömmar. Även svansen kan slå hit och dit. Man kan undra vad dom drömmer om som inte ens har sett världen här ute ännu. 

 

Det är riktigt högljudda tjiv och dom river och buffar hårdare på varandra. Klorna är sylvassa nu, så det är ingen skön massage dom ger varandra på huvudet. 

 

Naija är så tillgiven som aldrig förr. Hon pratar med mig, typ "vad ska jag göra nu" matte? när det är någon unge som skriker lite väl mycket. Ibland kan hon lägga sig lite fel och en unge kommer i kläm. Men lugn, då blir det ett Herrans liv och hon studsar upp och har sina ljud för sig som om hon sa: ja ja jag ska flytta mig bums. Och så tittar hon på mig och jamar kort och jag nickar och ler. Det låter inte klokt det jag skriver, men det är så här det är. När jag ler och blinkar mot vilken katt som helst förstår katten att jag är vänlig och vill dom väl. Testa själv med att le mot en katt. Men däremot om man visar tänderna för en hund så har det motsatt verkan. Testa inte det!

 

Just nu är det helt tyst från lådan, men jag kan inte låta bli att blicka ner på dom söta ulltussarna som sover

så djupt med en och annan liten vinkning. Kanske dom säger: Hejdå!

 

Ha en fin kväll Ni också hälsar Annette och G-kullen : )

 

 

 

 

Söndag den 13/1 2013

 

Inatt var den första, utan ett plötsligt uppvaknande av en skrikande "Kalle skrikhals" Gastón!

Så jag känner mig rätt utvilad idag. 

 

Garras ligger gärna på rygg och visar sin härligt svarta mage. Gäspar stort och verkar välmående.

Hans ilröda tunga är bred och lång för att vara en så liten kattunge. Jag tänkte väga honom och närmade mig honom med min hand. 

 

Ett väsande utan dess like hörs. Jag tar upp honom och håller honom intill mig och ljuden upphör. Vad är detta?  Jag lägger tillbaka honom och han låter helt normal igen. Jag ler för mig själv. Rackarns katt, han kan redan fräsa! Han kände en främmande lukt helt enkelt. Tänk att vara så liten och vara så förståndig!

 

Glömde berätta att igår var pappa Filip och hälsade på sina bebbar. Han var så söt när han väldigt försiktigt närmade sig lådan. Naija verkade acceptera att pappa katt kom på en inspektionsrunda. Men när han klev in i lådan blev det för mycket för henne. Han fick iaf lukta på dom en liten stund. Jag släppte ut honom ur rummet och stängde dörren. När jag efter ett tag öppnade dörren, satt han fortfarande kvar. Sötnosen! Undrar just vad han tänkte.

 

Filip bevakar Naija när hon är ute hos dom andra katterna. Han släpper henne inte med blicken ens. Bevakar hennes toabesök och ligger bredvid henne på golvet. Vilket par! Jag tycker förresten att det är bra att hon vill gå utanför kattrummet och lufta sig lite och träffa dom andra. Hon är verkligen social.  

 

Ja så var det dom 5 sinnena: Lukt, känsel, smak, syn och hörsel. Att känna lukt och fräsa vid främmande dofter är ju helt normalt och är deras försvar. Därav fräsningarna idag vid vägningen. Känsel finns men dom kan inte styra sin blåsa och tarm ännu. Det sköter mamma katt om. Smaken förenas ju med lukten och har blivit starkare idag. Syn har dom inte ännu. Och så var det hörseln. Öronmusslan är inte öppen ännu så det är tveksamt. Dom små örontipparna pejlar lite grand så kanske dom hör lite ändå. Men skrika det kan dom.

 

Alla kattungarna mår bra. Det är lite tjiv om tuttarna och får man inte "sin egen" tutte så lägger man sig på kompisen bokstavligen, som lånat den, precis som en gladiator, tills den tappar taget. Segern är vunnen och magen blir äntligen full av go varm kattmjölk. 

 

Ja det finns massor att berätta, men jag tar det bästa ur varje dags händelse.

Ha det så gott. Hälsningar från matte Annette och G-kullen.

 

 

 

 

 

Lördag eftermiddag. Det är becksvart ute och lampan i taket måste få lysa upp kattrummet. Katter måste ju också få ljus annars blir dom deppiga som vi tvåbenta.

 

Mina små trollungar blir starkare för var dag som går. Man ser tydliga tecken. Dom kravlar sig framåt med spänsligare ben. Det låter så kul när dom tar sig framåt.... skrap skrap mot lakanet. 

Ett ljud jag längtat efter hörs tydligt nu. Spinneriet är igång för fullt. Ljuvligt örongodis! 

 

Kalle Skrikhals var helt utslagen i morse, och genast blev jag jätteorolig. Jag var tvungen att ta upp honom för att kolla om allt stod rätt till. Tänk så fort nojig man blir. Men varför tänka negativt, självklart är han mätt och belåten, eller hur, intalade jag mig. Alla andra var också som geléhallon så varför skulle Kalle inte få vara trött. ... Men tänk om han inte ätit i natt och mår dåligt fortsatte tankarna. Jag la en skopa iskuber i magen och stirrblängde på laget. Naija började buffa och putta på dom, precis som om hon förstod att nu måste jag visa matte att mina bebbar är ok. 

 

Alla började gäspa och sträcka på sig, även Gastón "Kalle". Så var restaurangen öppen igen och alla tog för sig med glupande aptit.

 

Efter detta hetsätande var det dags att komma upp med bevis. Fram med vågen. Till min stora förvåning hade han gått upp 19 gr sen igår. Inte undra på att han var trött, han var ju jättemätt.

 

Vad är det för skräp i lådan? Ser ut som små kort trådar. Men det är ju navelsträngarna som faller av. Dom ligger bara där till ingen nytta längre. Dom var tidigare den mest livsavgörande lilla strängen mellan liv och död. Och nu är den bara krokig, torr och intetsägande.

 

Hejdå från matte Annette & gänget!

 

 

Nu har en natt och en dag gått i blixtens hastighet. Det gör ju så när man har kul, eller hur? 

Nattens riddare kom aldrig och det blev lite oro. Naijalie lämnade kattungarna lite då och då för att börja gräva upp parkettgolvet på andra sidan rummet. Men, vad gör du? Självklart inget svar, det är ju en katt. Men man får gå på sin intiution. Kanske... det var för varmt i rummet. Öppnade fönstret en liten stund, och visst blev det skönare. Men jag tänker på dom sköra som trollen som ska ha varmt och dragfritt. 

 

Jag började använda alla cellerna i huvudet och kom fram till att det kan vara kalkbrist. Hade ett liknande fall med min schäfertik som gömde sig under min säng medans valparna skrek. Då fick jag sitta med henne hos veterinären några timmar för att spruta kalk i henne. Ja man har ju en hel ryggsäck med erfarenhet kan jag lova.

Jag gav Naijalie dosen med Vitabe plus två till för säkerhets skull. Kanske skulle det hjälpa henne.

Hon lugnade sig och allt blev frid och fröjd.

 

Tror hon blir lite otålig när kattungarna somnar i en hög och inte behövs på en stund. Hon är så förnöjsam när hon ger di så det är en fröjd att betrakta henne och ungarna. Snacka om myyysfaktor!

Vikterna på ungarna går upp i rasande fart och jag känner mig helt lugn nu.

Dom har verkligen blivit små rundbollar med tjocka magar, precis som en kattunge som mår bra ska se ut. 

Nu fortsätter jag att mysa med mina härliga trollungar.

 

Ha en fin kväll därute!

 

 

Torsdagen den  10/1 2013

 

Vi flyttade bolådan igår innan Elaine åkte hem till Varberg. Vi var osäkra på om Naija skulle acceptera flytten till andra sidan rummet. Jag skulle få bättre koll över kullen och Naija under natten. Try and error heter det visst. Naija satt i bolådan medans vi drog iväg lådan. Hon fick väldigt stora ögon och blev lite orolig. Men med peptalk infann hon sig snart och accepterade flytten. 

Varje dag serveras hon lyxig mat som kokt torsk och gormémat som laxpaté och havsfisk i bechamelsås. Och naturligtvis Royal Canins Queenfoder, som Naijalie älskar!

Jag var lite ängslig själv när Elaine åkte hem igår och lämnade hela katt-lasset till mig. Men det var bara att gilla läget och ha framförsikt. Snart är hon tillbaka för att mysa och ta foton på kattungarna.

Natten kom och jag gick till sängs ganska tidigt. Jag studerade kattungarna tills ögonen inte längre kunde vara öppna. 

Dom små pipen kom lite då och då och jag ryckte till, vad händer? Naija och jag utbytte blickar! Verkar som vi jobbar i samförstånd. Hon ser frågande ut mot mig och jag pratar med lugn röst och ibland ger jag en hjälpande hand med någon kattunge som har förvillat bort sig i lådan. Vilket samarbete!

Men vi har en högljudd liten kille som hörs långt över dom andra, han heter Gastón. Snacka om röstresurser! Han väcker ju hela laget och det blir oro i lägret. Men kattungar kan ju inte höra när dom är så små! Men jag tror faktiskt att dom kan göra det. Jag har döpt om honom till Kalle skrikhals : ) 

Efter vägningen idag tog jag upp honom och höll honom i mina händer nära bröstet. Ingen protest från Naijalie och Kalle somnade i mina händer, samtidigt infann sig ett härligt lugn i kattlådan. Så där, nu är allt i sin ordning igen. Men han fortsätter att protestera om han inte får tutte fort fort.

Få se vad denna natt har att erbjuda mig. ; )

Hej vänner!

Nu har jag (Elaine) landat hemma i Varberg igen. Jag var tvungen att åka tillbaka och tenta av en kurs i min utbildning. Trots att det tog emot att lämna de små bebbarna och Naijalie redan ett dygn efter att de blivit födda. Natten till i förrgår drog jag ner madrassen ur sängen och la mig bredvid bo-lådan för att kunna vakna till och lättare se till bebisarna. Natten var lugn, även om jag själv inte fick så mycket sömn. Nu när jag är tillbaka i Varberg kan jag iaf vila upp mig och knappa igen lite sömn.

Jag kommer inte få möjlighet att resa tillbaka förrän efter den 17e Januari, men jag kommer att försöka uppdatera här så gott jag kan med hjälp av det mamma berättar, exempelvis är det jag som kommer lägga in vikterna på kattungarna. Jag har visat mamma hur man hanterar bloggen också, så förhoppningsvis trillar det in ett inlägg även från henne då och då. 

Vi ses!

 

 

 

Nu har vi även fastställt kön och färg. Vi har inte en, utan två röda honor! Och den helsvarta pojken visade sig inte alls vara helt svart, den har en liten vit medaljong på bröstet.

 

Alltså för att få lite klarhet i färg och kön:
1 Hona d 09 (röd med vitt på panna, nos, bröst, mage och tassar)
1 Hona d (solid röd)
1 Hane n 09 (svart med vit medaljong på bröstet)
1 Hane n 09 (svart med vitt på panna, nos, bröst, mage och tassar)
1 Hane n 02 (svart-vit harlequin)

Kl. 00.37 gick vattnet på Naijalie. Hon morrade till och sprang in i sin bo-låda direkt. Lill-matte drack coca-cola för att hålla sig vaken och trodde först att hon spillt på golvet. Men när spåren ledde fram till lådan var det bara att slå sig ner och bevittna födseln av 5 starka bebisar. Könen kan ju variera, likaså färgerna, men följande är i alla fall vad vi tror:

 

Kl. 00.50 ser vi svansen på den första. Ve och fasa, sätesbjudning! Stackars Naijalie fick kämpa en bra stund innan den till slut kom ut kl. 01.00. Lill-matte pep till av lycka, en harlequin! N02 på 90 g.

Kl. 01.09 kommer nästa bebis, vänd åt rätt håll. En svart kille med stort och fint maine coon-huvud. 93 g. 

Kl. 01.28 säger matte "ge mig en röd hona nu gumman" och ut kommer mycket riktigt en solid röd hona på 94 g.

Naijalie fick pusta en stund med sina tre bebisar, de tuttade ivrigt och mycket duktigt. Det såg så otroligt mysigt ut och Naijalie visar sig vara en underbart öm och fin mamma.

Kl. 03.37 var det dags för nästa att komma ut. En d09 liten parvel (kan vara en tösabit) på 101 g. Den hann inte ens komma loss från sin navelsträng innan den ivrigt letade efter en tutte.

Kl. 04.10 förlöser lill-matte den sista kattungen, en n09 på 101 g . "Det är en Bliss!" utropade hon. Naijalie har fött en bebis med exakt likadan teckning som sin farfar. Han är stor och sprattlar ordentligt när den kommer ut. När den är fri från sin navelsträng hjälper lill-matte till att hitta en tutte och den suger sig fast likt en sugpropp och ligger där länge, länge och tuttar. 

 

Vi är så otroligt stolta över Naijalie som klarade den här födeln och var så himla duktig med allting! Hon ligger just nu i bo-lådan med alla kattungarna och spinner medan hon blundar. Hon myser nog rätt rejält just nu.

 

Bilder kommer upp! Men lite senare, vi ska samla ihop små bitar av det vi filmat också så ni får ha tålamod. Men lill-matte kan lova att det kommer upp under dagen i alla fall.

Stor kram på er!

Det har stått helt still hela dagen idag, därför har det varit tyst från oss här ett tag. Naijalie är dock väldigt otålig och ska in och ut ur sovrummet hela tiden. Så fort hon kommer ut börjar hon leta annan bo-plats, då får vi lyfta henne till den plats i sovrummet det är tänkt att hon ska föda på. Då kryper hon in och lägger sig ner för att tvätta hela kroppen, så ligger hon där en stund tills det antagligen blir för varmt och hoppar ut för att lägga sig på golvet.

 

Så fort matte lämnar rummet sätter sig Naija vid dörren och ropar. Hon ligger där just nu och väntar på att matte ska komma tillbaka, då och då gnäller hon till. Går det för lång tid kraffsar hon otåligt på dörren och ropar högt och tydligt. Naijalie är allmänt väldigt pratig idag, vilket är ganska ovanligt för att vara henne. Hon kurrar, kvittrar och jamar så fort hon får syn på någon av oss. Hon söker hela tiden kontakt men verkar samtidigt inte riktigt veta vad hon själv vill. I övrigt äter hon väldigt bra samt fyller på med vätskeintaget hela tiden.

 

En nyhet är att magen har sjunkit nu och tempen låg imorse på 37,7. Och nu kl. 19.42 har hon 37,6. 

Nu ligger vi i sängen, bägge mattarna. Naijalie ligger i sin bo-låda och tvättar sig. Än så länge är allting lugnt. Vi kommer att sova i skift för säkerhets skull, om något skulle komma mitt i natten så att säga. 

 

Vi är i alla fall förebredda! Nu väntar vi... 

Vi fick i all hast få in Naijalie i sovrummet efter vår lunch då hon började bädda i en av rundlarna på kattställningen. Vi fick smått panik eftersom vi inte kan hjälpa henne om hon börjar föda där. 

 

Men Naijalie tycker det är lite tråkigt att ligga i sovrummet och vänta. Trots att hon har en hel buffé med matskålar och vatten i sovrummet vill hon ut i köket för att dricka ur vattenskålen där. Sedan är det ganska segt att få in henne i sovrummet igen när allt hon gör är att lägga sig på hallgolvet och glo på en som för att fråga "vad vill du?" 

Filipe kvittrar och sjunger efter Naija och ropar olyckligt när han inte kan hitta henne. Precis just nu, där Naijalie ligger på hallgolvet har Filipe slagit sig ner bredvid. Naijalie verkar tillfreds... Nehe, det var hon inte. Nu reste hon sig för att gå till sandlådan, men inte ens då får hon vara ifred. Filipe är efter direkt för att se efter henne, och hon bara morrar irriterat. 

God morgon, eller god middag kanske jag ska säga!

Tänkte bara droppa in lite snabbt här och berätta för er hur det går med Naijalie. Precis just nu (kl. 13.45) har hon börjat tvätta sig rätt frenetiskt på kroppen, men framför allt där bak. Hon får som små "ryck" i pälsen, och tvättar sig. Kan nog likna känslan av när det plötsligt börjar klia under foten när man har skor på sig, ni vet?

Mamma och jag slänger i oss lite mat och kaffe nu, sedan går vi in med Naijalie i sovrummet. Jag försökte innan, men då vände hon sig bara om och tittade på mamma som stod i köket. Nästan som att säga "men ska inte du följa med?"

TILLÄGG: Kl. 17.35 hade Naijalie temp. 37,8. 

 

Naijalie har temp. 38,1 för tillfället och tvättar sig mycket nu. Mamma fick ut lite mjölk ur juvern på henne, så det börjar nog närma sig!

Idag kom jag hem till Roslagen igen strax efter 16.00. Precis samtidigt har min pojkvän slutat jobbet för dagen och kliver innanför dörren hemma i Varberg. Det känns konstigt att man har ett hem på vardera sida om Sverige, det är så långt avstånd men ändå tar det inte speciellt lång tid att åka fram och tillbaka.

 

Jag är alltså tillbaka, igen. Naijalie ska snart ha kattungar, vilken stund som helst faktiskt. Och det är därför som jag åkt tillbaka. Jag är hemma bara en kort stund, endast för att bevittna födseln. Sedan måste jag skynda mig tillbaka till Varberg och studentlivet. 

 

Så nu håller jag tummarna för att Naijalies kattungar hinner komma ut innan jag måste åka hem. Hennes mage är otroligt spänd och det buffar runt rejält där inne. Mamma har mätt henne runt magen till 53 cm! Och hon har gått upp ytterligare 3 hg sedan jag var hemma senast. Totalt väger alltså Naijalie 6,9 kg.

 

Pappa har byggt en bo-låda också. Vi märkte på Naija att den bädd som hon hade att tillgå inte var tillräcklig. Hon ville bädda ner sig och helst ha tak över huvudet. Mamma har försökt på alla sätt och vis o lösa detta med täcken som spändes över bädden, men det fungerade inte riktigt. Nu har vi i alla fall en rejäl låda med svängbara "dörrar" så vi kan låta henne vara ifred samtidigt som vi kan kika in för att se att hon och kattungarna har det bra. Bädden kommer att ligga bredvid så när det är dags kan hon få välja plats.

 

Mamma tror dock att Naija kommer att ignorera de fina platser vi ordnat till henne och välja sängen i stället. På natten så ska hon krypa under täcket och ligga jämte henne vid sidan. Och hon följer oss överallt för att kolla oss, vilket är super för få märker vi när det är dags. Nu är det riktigt spännande för idag är nedräknad nedkomst, vilket betyder att från och med idag kan hon få bebbarna när som helst!