Ja det är med mer än en tår på kinden och hjärtat hårt dunkande jag måste inse fakta. Det är det svåraste beslut jag någonsin tagit. Jag som drömt om att få fortsätta i det oändliga med mina Maine cooner. Dom är stora härliga robusta och helt enkelt supertrevliga!

 

Under tio år har min familj hängt med på alla mina idéer och resonemang och tillsammans har vi tagit besluten. Nu var jag tvungen att ensam ta detta sorgliga beslut. 

 

Att bli sjuk i kropp och själ är inget som är förutbestämt för någon människa. När förändringen kommer vill man inte inse att man är sjuk. Jag har kämpat och varit tapper som min läkare sa till mig. Många läkare har det varit och ingen kunde göra mig hel igen. Jag som skulle bli frisk och lycklig igen med min familj och alla katterna.

 

Att sköta ett katteri på 13 katter är inte helt lättsamt. Vi har provat att ändra på allt. Men smärtan finns där hela tiden. Ena dagen går allt bra för att nästa dag vara en hel katastrof för mig. Att inte kunna röra sig kvickt och enkelt. Att inte kunna lyfta upp en Maine coon från golvet. Jo jag kan! Men det smärtar i ryggen och benen. Jag som är en ordningens människa och vill ha det rent och fint överallt har fått göra avkall på allt. Att inte orka bada en katt är för mig en katastrof. 

 

Några katter är äldre och har fått sina krämpor och behöver komma till veterinären lite oftare. Det kostar på i själen och på kroppen att bara ta sig dit. För att göra det lite lättare inköpte jag hundvagnar (petstroller) eftersom jag inte orkar bära dom 10 kg tunga killarna. 

 

Jag saknar verkligen att gå på utställning. Inte bara för att få visa mina fina katter utan också denna samvaro med införskattade nya kattvänner där man inte gör annat än snackar katt en hel dag. Inga andra bekymmer finns den dagen. Men dagen efter ja då ligger jag i sängen och har för jäkligt ont.

 

Jag har månat om mina katter som om dom vore mina egna barn. Jag har givit dom det bästa av allt man kan tänka sig. Både inne i huset och utanför där jag lät göra stor katträdgård där vi alla trivs tillsammans. Vi umgås i vått och torrt. Ingen är utanför. Jo lilla huskatten är inte så förtjust i dom stora katterna och har eget rum med skogsutsikt och går ut som hon vill. 

 

Ja nu undrar ni vad är det för fel på tanten. Enkel beskrivning är en uttalad artros med två höftinplantat. Artrosen har spridit sig till ländrygg och ena knät nu. Samt utbredd fibromyalgi.

 

Så jag hoppas i mitt djupaste hjärta att du som orkat läsa detta så här långt förstår att det är viktigt för mig att mina katter kommer till ett nytt hjärta med oändlig kärlek för just "min" katt!

 

Ha det så gott och var rädd om Dig!

 

Vid pennan Annette