Så mycket mat dom får av Naija nu. Det är helt otroligt så feta dom blivit. Så feta att dom inte kan ligga på magen och tutta utan ligger hellre på sidan och snuttar. Ser så slappt och coolt ut! 

 

En liten skrikhals finns och hon heter Hessie! Hon skriker för det minsta och fräser och spottar. Jag satte mig igår strax innan jag skulle iväg på jobb vid lådan,  jag hade dagen till ära sprayat på mig lite "lukta gott". Men det skulle jag inte ha gjort. Hela kullen gjorde uppror så jag trodde dom skulle tappa andan. Så jag fick snällt maka mig därifrån och låta dom få lugn och ro.

 

Naija äter som en "liten" häst! Hon får gourmet mat och friskis blötmat samt Maine coon foder i pelletsform. Queen fodret står där orört och fint. Tja vad gör man, ingenting. Låter henne välja det hon vill äta förståss.

 

Idag har det varit en fin höstdag och alla katterna har haft det mysigt i trädgården även Naija förståss. Synd att inte kattungarna får uppleva trädgården nu. För när dom blir lagom stora är det för kallt för dom ute.

 

Hero har gått över 300 gr strecket nu och han blir kalas-stor kille. Ögonen har inte fullt ut öppnats. 

 

I den här storleken dom är nu påminner mig om mitt marsvin jag hade i 20 års ålders. Han fick heta "Nicke" efter en kärlek som tog slut. Han blev mitt plåster! Ja så kan det ju vara i livet. Man skaffar sig ett surrogat "istället för" så att säga, en tröst. Likadant var det när min far gick bort när jag var 10 år. Då fick jag efter mycket tjat en kattunge som jag döpte till Mizzi. Hon blev mitt allt. Och alla tårars tårar kom i hennes päls. Djur är så förståndiga och dom känner när man är ledsen eller glad för den delen. Dom är vår tröst i livet!

 

Mina små tjockisar, dom kan man bara le och skratta åt och sen mår man så himla gött!

 

Vid tangenterna Nettan & Happy-kullen